Linas uppdrag – myspace vill mig illa…

Här sitter man, en solig och fullkomligt underbar söndag, och försöker redovisa februariuppdraget här på bloggen. Alltså min alldeles egen version av dansbandslåten Gråt inga tårar. Den är inspelad och klar, en hafsig och inte så bra inspelning, men duglig att lyssna på för att förstå grejen, och vad händer? Myspace strejkar!

Jag startade en ny myspacesida enkom för att kunna redovisa uppdragen från Lina, men det visar sig att myspace i sin iver att vara lika coola som facebook har plockat bort/gömt/glömt den enda funktion som gör det unikt. Jag kan alltså inte ladda upp låtar på den nya sidan. Va! Var det inte det myspace var till för?

Så, efter att frustrerat försökt hitta funktionen i säkert en timme gav jag upp. Får försöka igen senare, kanske hittar ladda-upp-låtar-funktionen tillbaka till sin rättmätiga plats. Jag hoppas det.

Det nya uppdraget från Lina, alltså marsuppdraget går lite i samma anda som februaris utmaning. Detta är uppdraget som jag fick det beskrivet av min kära syster:

”Huvuduppdraget är att med hjälp av de insikter du nu fått om dansbandsmusik skriva en egen låt med dansbandsinspiration. Inget övertydligt såklart utan bara Moa med dansbandsvibb  MEN, du måste använda dig av nödrimmet hjärta, smärta, ärta någonstans i låten, hihihi!”

Helt klart en utmaning att bita i, även om jag börjar bli rädd att Lina försöker få mig att byta musikstil!

Redovisning av januariuppdraget

I dag var alltså dagen som gatumusiken i Nordstan fick ett nytt tillskott. Jag och mitt moraliska stöd, i form av Andy, och min fotograf, i form av Brisse, var på plats i ungefär en och en halv timma. Lönehelg och kallt duggregn gjorde att det var ett stadigt och ganska kraftigt flöde av människor förbi platsen där jag stod.

Upplevelsen var på alla sätt rolig, folk stannade,  lyssnade och kommenterade att det var bra,  jag sålde två demos och fick en timlön på ca 300 kr. Inte illa för att själv stå och ha roligt! Mot slutet slöt även Kajsa och Lotta upp och Kajsa körade för kung och fosterland på de sista låtarna. Man kan alltså säga att upplevelsen gjorde mig aningen rikare, glad och peppad att spela mer och på ett skönt sätt trött utarbetad. Sov två timmar efter att vi räknat ihop dagens vinst.

Skyltarna, som ni också kan ses på bilderna nedan, var en hit. Folk kunde, om de vill, lägga mitt namn på minnet och Andys skylt fick många leenden, skratt och kommentarer. Andy fick faktiskt fem kronor av en man som tyckte att han också var värd några slantar.

Musik mitt i Nordstan. Trevlig upplevelse att få så mycket positiv uppmärksamhet.

Mitt moraliska stöd med sin skylt. Han fick mycket uppmärksamhet och gjorde att folk lyssnade en gång extra på musiken. Bra idé, tycker jag själv!

Mitt liv i bild – musik, musik, musik!

Ja, dagen har gått i musikens tecken! Började trött och hängig, höll på att glömma bort tiden och missa spårvagnen, men tog mig iväg och övervann stillastående spårvagnar, för att ta mig till min första sånglektion! Och det var verkligen värt det! Adrenalin kick och nya kunskaper efter första gången. Tydligen kan jag mer än jag visste och Christina, sångpedagogen, verkar precis förstå på vilka områden jag måste utmanas. Detta kommer bli grymt!

Efter en kort matpaus hemma, åkte jag sedan iväg för att repa med Jonas. Vilket alltid är en fantastisk kick. Jag måste säga att jag är lyckligt lottad att ha så trevliga och begåvade människor i min omgivning!

En något trött, men glad Jonas. Mannen i bakgrunden har inget med saken att göra.

En något trött, men glad Moa. Gitarren Spencer skymtar.

Så, bra dag. Dricker nu te för att ta hand om min något trötta hals. Måste ladda inför lördag, som är den stora gatumusikant-dagen. Så kära vänner som befinner sig i Göteborg, kom till Nordstan mellan 12-14 på lördag och stöd mig i min debut som gatumusikant! Som teaser kan jag berätta att Andy kommer vara med (bara han är frisk) och han kommer ha en skylt… Är inte det värt att komma för, så vet jag inte vad som är det!

Februariuppdraget – förberedelser

I dag har jag kollat upp hur man går till när man vill vara gatumusiker. Tio minuter efter jag mailat polisen i Västra Götaland, avdelningen för tillstånd, ringde en käck poliskvinna till mig och förklarade saker och ting. Det var inte alls så svårt som man skulle kunna tro. Vill man stå i Nordstan ska man höra av sig till dem direkt och där får man stå mellan 9.00 och 14.00  hur man vill och hur länge man vill. Om man inte är för högljudd och stör någon vill säga.

Så jag siktar på att göra januariuppdraget en lördag närmare slutet på månaden, återkommer med tid och datum om man vill trilla förbi.

Jag har även börjat slipa på den nya versionen av Gråt inga tårar och det går ganska bra!

Februariuppdraget – låten är vald

Efter att ha ägnat mer tid åt att lyssna på dansband, än jag tidigare sammanlagt har gjort i livet, har nu valet fallit.  Genom diskussioner med Kajsa kom jag ganska snabbt fram till att jag skulle använda en riktig dansbandsklassiker för att verkligen utmana mig själv och genren i fråga.

De sista ljuva åren valdes bort för att det känns som att man bör vara närmare sextio för att ge texten tyngd, om man inte, som Kajsa föreslog, väljer att se det som att den handlar om cancer. I stället föll valet på Gråt inga tårar av det kända och jag antar uppskattade bandet Thorleifs. Lyssna på originalet här under!

Gråt inga tårar – Thorleifs

Reflektion kring dansbandstexter:

Något underligt som jag upptäckt under uppdraget så här långt är att många dansbandslåtar bara har en vers. Som de sedan upprepar där det bör komma en vers till. Varför är det så? Har de för dålig fantasi? Orkar de inte skriva en vers till? Någon som har svar?